När skickarglädjen inte är glädjande

Mot planket som omringar vår tomt finns ett litet arrangemang i form av en uteplats med en pergola och någon form av hyllösning (kanske för att ställa blommor på). Sittandes vid denna lilla skapelse ska man sedan kunna blicka ut över en damm som är gjuten i betong och lyssna till en lika gjuten porlande bäck som slingrar sig några meter bort på tomten. Men varken dammen och den porlande bäcken har porlat speciellt mycket de senaste åren eftersom dammen spruckit och därefter inte blivit omhändertagen. Nu är i alla fall dammen ett minne blott och några skottkärror jord senare kommer även den gjutna bäcken att vara det.

MEN uteplatsen med pergolan har fått stå kvar eftersom vi inte direkt kommer att ha några andra arrangerade uteplatser att tala om förrän nästa sommar.

Eftersom vi har viss allergi mot snickarglädje som inte är från tidigt 1900-tal eller tidigare fick jag för mig att jag skulle skruva ner den. Och det visade sig gå väldigt smidigt.



Alltså, det är ju inte den vackraste av skapelser men den fyller ändå en funktion och från platsen har vi överblick över hela vår gårdsplan.

Och efter nedmonteringen av snickarglädjen och "hyllorna" blev detta en mycket mer behaglig plats som också låter fler personer att sitta här. Det vita plastbordet blev utbytt till ett bord i massiv teak som vi räddade från soptippen i början av sommaren från en man som skulle slänga det för att "det var otympligt". Men när det bara ska stå där gör inte otympligheten så mycket.

Och vips så har vi nu en uteplats som är betydligt mer glädjande utan sin snickarglädje.